|
Whakatane hospital är ett länsdelssjukhus med ett upptagningsområde på 35 000 invånare. Det har dock det mesta som Länssjukhuset har men i mindre skala förstås. Sjukhuset är en väldigt internationell miljö. T ex så är endast 2 av 44 läkare Kiwis, övriga kommer huvudsakligen från Sydafrika, USA, Indien och Pakistan. Tydligen så är ca 40% av alla läkare i NZ from overseas. Jag har fem narkoskolleger och de kommer från Tyskland, Irak, Irland, Pakistan och USA. De flesta har dock jobbat i NZ under många år. Amerikanen är på väg hem så framöver blir vi knapp fem narkosläkare då en kollega inte jobbar heltid och min 70-årige kollega från Pakistan precis slutat gå jourer. Även övrig personal har tydligt internationellt inslag; alla technicians förutom en, är engelsmän och det finns gott om personal från övriga Europa och Asien.
Operationsavdelningen består av tre fullt utrustade salar varav bara två används regelbundet. Akuta operationer kan vi ofta börja beta av efter lunch då eftermiddagsteamet kommer in. Det rör sig oftast bara om några få per dag. Vi opererar allt möjligt förutom kärlkirurgi och urologi men mest blir det ortopedi och allmänkirurgi.
Utrustningen skiljer sig obetydligt från vad vi använder hemma och läkemedlen är de samma även om man här har en större frihet att använda vad man vill. Det finns ingen annan som har några större synpunkter på hur man söver och som narkosläkare sköter man hela anestesin själv. Som tur har man dock god hjälp av våra technicians som är väldigt duktiga och har i mångt och mycket samma kompetens som narkossköterskorna hemma förutom läkemedelsbiten. Egentligen får de heller inte intubera men det gör de ofta ändå under överinseende av narkosläkaren. Tyvärr dokumenterar de inte heller något vilket kanske känns mest ovant – det är en förfärlig massa blanketter att fylla i förutom själva anestesijournalen. Det är riktigt stressigt ibland faktiskt. Blir patienten sen dessutom dålig, vilket Gud förbjude, så blir det riktigt eländigt eftersom det inte som hemma plötsligt blir fullt av folk på salen så att man mest kan ta ett steg tillbaka och klia sig i huvudet. Här gäller det att klara sig bäst man kan då alla andra också står upptagna med patienter. Detta är nog inte specifikt för NZ utan mer för det lilla sjukhuset.
Något annat som känns ovant är att vara bunden till operationssalen hela dagen. Narkosläkaren lämnar bara patienten för toalettbesök om det krisar och möjligen en snabb kopp kaffe om patienten är helt stabil. Som tur är så söver man inte varje dag utan ibland är man dagjour eller har hand om den preoperativa mottagningen. Sen är jag ju i och för sig också ledig 1,5 dagar per vecka – inte helt dumt. En viktig del av det preoperativa samtalet är att få patientens medgivande till anestesin. Det känns lite ovanligt att göra en lista på alla möjliga komplikationer som patienten sen ska skriva under att hon informerats om och accepterar. Från börja tog jag efter en annan kollega och skrev alltid ”katastrof” i tillägg till halsont, illamående mm men patienterna såg så konstiga ut i ansiktet så det har jag slutat med. Mest var det kanske trots allt jag som tyckte det kändes väl drastiskt. Folk här vana vid vad som gäller.
Något annat nytt är att alla patienterna måste tillfrågas om de vill ha med sig sina bortopererade vävnader/kroppsdelar hem. Moderkakan efter förlossning verkar de flesta vilja ha men även amputerade ben med mera följer med hem och hamnar i frysen innan de till slut oftast tas med till familjen begravningsplats. Vissa Maorier samlar även ihop avklippta naglar och hår för vidare transport till begravningsplatsen. Det är spännande med olika traditioner men rätt ovant. Jag menar hur mysigt är det att ta med sig en rutten, amputerad fot hem?
Efter klockan fem finns det en narkosläkare i beredskap och vid åttatiden på kvällen åker även övrig operationspersonal hem. På jourtid finns det ingen uppvakningsavdelning utan alla patienter övervakas av technicians på salen. Kör det riktigt ihop sig försöker man liksom hemma få in ledig personal. Är patienten riktigt eländig så kan den ibland få plats på IVA. IVA har vi narkosläkare väldigt lite att göra med här i Whakatane. Vi tillkallas bara om de behöver hjälp med accesser eller intubation/respiratorbehandlig. Det känns väldigt ovant att inte få ordinera vätskor eller läkemedel på IVA. Intensivvårdsläkare är en egen specialitet här och jag har bara sökt registrering som narkosläkare. Det känns som det räcker mer än nog. Det är hyfsat mycket pappersarbete och jag tror inte mina stackars kolleger hemma som ställt upp som referenser orkar med en vända till.
På min första jour ringdes jag in klockan fem på morgonen för ett akut snitt. Det var bara att pallra sig upp ur sängen och sätta sig i bilen till sjukhuset. Väl där tog det naturligtvis ytterligare 10 minuter innan patienten dök upp på operationsavdelningen. Vissa företeelser verkar vara internationella men lite konstigt känns det allt att ha beredskap istället för jour.
Det är mysigt att jobba på en så liten enhet, man lär snabbt känna alla kolleger och personal. Alla är trevliga och glada för att jag kommit då de under längre tid haft rekryteringsproblem.
Till jul har avdelningen sitt traditionella smorgasbord och de försöker tuta i mig att det är tradition att alla nyanställda narkosläkare uppträder under förnedrande former. Vi får väl se hur det blir med det, verkar svårt att slingra sig ur. Det blir i så fall definitivt inga bilder utlagda på denna hemsida. |